Historik

Allt börjar med ett äkta par från Halmstad, den framgångsrike köpmannen Peter Ljungberg och hans fru Britta, som tyvärr aldrig fick några egna barn men ville göra gott för andras. De bodde och drev affär på Storgatan 30 i centrala Halmstad, en fastighet de också ägde.

Barn på samhällets skuggsida

Storgatan 30 i centrala Halmstad
Storgatan 30 i centrala Halmstad

När Peter år 1865 dog i diabetes, en sjukdom som inte gick att bota vid den här tiden, skrev hans fru ett detaljerat testamente som gick ut på att en stor del av makarnas förmögenhet skulle sättas in i en stiftelse för att bygga och driva ett barnhem. De hade sedan tidigare pratat om att donera sina pengar till något som skulle hjälpa barn som hade det svårt av olika skäl. En trolig bidragande faktor till att de ville att förmögenheten skulle gå till just ett barnhem är att en av deras mest trogna anställda, J. Hallberg, hade vuxit upp på ett så kallat barnhus. I testamentet beskrev Britta Ljungberg i vilken anda detta arbete skulle bedrivas, hon upprättar en första preliminär budget och beskriver hur en organisation för arbetet i stiftelsen skulle kunna se ut.

Hennes syn på barn var traditionell men troligtvis mer förstående och mer respektfull än vad vi normalt föreställer oss, för en människa verksam under 1800-talet. Britta Ljungbergs tanke var att barnhemmet skulle ha plats för max 45 till 50 barn. Hon var bestämd med att verksamheten inte fick bli större, för det skulle kännas som ett riktigt hem, inte en institution. Hemmet skulle ta emot barn mellan fyra och fjorton års ålder.

Ljungbergska tog över vårdnaden av barnen

Vid denna tid slutade barnen oftast skolan när de var cirka tolv till fjorton år gamla, för att i stället börja arbeta. Hennes önskan var att styrelsen skulle utvärdera, och ha mandat att bedöma, huruvida ett barn hade goda möjligheter att klara längre studier. I så fall skulle barnet kunna få vara kvar på barnhemmet ytterligare några år. Tiden på hemmet skulle vara kostnadsfri för föräldrarna och barnen skulle få kläder finansierade bland annat genom gåvor. Hemmet tog över vårdnaden av barnen, dels praktiskt, dels formellt. Britta Ljungberg var av uppfattningen att barnen skulle bli goda samhällsmedborgare om de fick en kärleksfull och god fostran.

Barnhemmet Ljungbergska Stiftelsen
Barnhemmet Ljungbergska Stiftelsen

Arv blir startskott för stiftelse

Testamentet avslutas med orden:

”En god uppfostran utså i barnets själ sanningens, kärlekens, dygdens och kunskapens frön samt danar sålunda barnen till förståndige, godhjertade, dygdige och duglige män och qvinnor, hvilka en gång blifva samhällets prydnad och ett stöd på dess lägre trappsteg, där frestelsen är svårast och dygden desto mer behöfves. Se der vad jag har åsyftat och velat åstadkomma”.

För att kunna göra verklighet av detta, lämnade fru Ljungberg merparten av sitt arv till en fond, som blev starten för Ljungbergska stiftelsen. Barnhemmet, som hade plats för 50 flickor och pojkar bosatta i Halmstad, var inflyttningsklart år 1916 och drevs fram till 1962. På grund av samhällsutvecklingen och de sociala framstegen, bedömde Ljungbergska stiftelsens styrelse att behovet av barnhem inte längre fanns. Verksamheten lades ner och fastigheten såldes till dåvarande landstinget, numera Region Halland. Idag ingår den i Hallands sjukhus Halmstad.

Nya tider kräver nytänk

För att kunna fortsätta hjälpa i testamentets anda, behövde styrelsen söka tillstånd hos regeringen för att förändra stiftelsens inriktning/syfte. Den nya inriktningen, som beslutades 1972, innebär att avkastningen av den fond som bildades av försäljningssumman ska användas till förmån för behövande barn och ungdomar i Halmstads kommun. Makarna Ljungberg ville att deras arv skulle användas till att göra livet bättre för enskilda barn och unga. Tanken med att bygga ett barnhem var god, men när det väl var dags att sätta spaden i jorden var tiden en annan. Sedan stiftelsen gick över till att bli en donationsfond på 70-talet, har den troligen hjälpt betydligt fler unga Halmstadbor. Donationerna har haft stor personlig betydelse för dem och verksamheten fortsätter på samma sätt än idag.